Views: 1227
”När jag jämförde karaktären Muhammed med Jesus, Islam med Kristendom, så kände jag en tacksamhet över att vara uppväxt i en “kristen” nation, men jag fick också nya ögon på vem Jesus är, vad han sa och vad han gjorde.”.
Longer testimony in english
Min tro på Jesus och den förvandling som följde, började med att jag sökte svar på varför det fanns så många agendor som ville påverka vad vi ska veta, tycka och känna.
“Vilka styr världen” egentligen och varför ser den ut som den gör? Jag jämförde också karaktären på de som växt upp i en kristen nation med kristna värderingar, jämfört med muslimer som följer Muhammed. Därför mailade jag och ställde frågor till en radikal pastor i en frikyrka i USA. Han förklarade vad som stod i Bibeln och berättade om profetior om “den sista tiden”. Han skickade mig bibelverser och menade att jag borde bli frälst och be en frälsningsbön med honom över Skype. Efter att vi hade bett tillsammans (januari 2012) så sa pastorn till mig: ”Stefan, nu är du frälst!”
Men min första tanke var: “Borde jag inte vara glad som pastorn, och känna någon skillnad mot förr?”
Sådan var min första och omedelbara tanke. För mig var frälsning (räddning) synonymt med lycka, att vara en glad kristen. För så var min bild av de kristna i frikyrkan; att stå och jubla, lyfta händerna och sjunga. Men jag kände ingen omedelbar förändring efter min frälsningsbön mot tidigare.
Nu långt senare förstår jag däremot att min bön var en startpunkt där jag bjöd in Jesus att börja verka i mitt liv.
Fyra månader efter min frälsningsbön hände däremot något underbart som förändrade allt. Jag vaknade i min säng en morgon och fick omedelbart en “inre kunskap”. Det var en magkänsla som infann sig. Jag bara visste att om jag öppnar munnen så skulle något hända. Varifrån den där tanken än kom ifrån, så var den inte från mig. Vid den här tiden i mitt liv brukade jag inte be, varken morgon- eller aftonbön.
Jag visste heller inte att man kunde be i tungotal, och jag var också helt novis om vad det innebar att “bli född på nytt”. Det begreppet var då som ett mysterium för mig, även om jag hade läst något om detta på gatuvengelisten Bror Espegren’s blogg (se bild nedan). Han menade att vi lever i något sorts mörker och att Guds ljus vill bo i oss, och vi är Guds tempel.
Budskapet till oss människor är, att vi måste födas på nytt genom Jesus Kristus. Alltså återskapas med Guds Ord, Kärlek, Renhet, Rättfärdighet, Frid och Glädje, o.s.v, till Guds avbild. Den avbild som vi hade före syndafallet.
Hur det här med “att bli född av Helige Ande” kunde utspela sig rent konkret, hade jag ingen aning om eller upplevt tidigare. Hur kan någon bli född av Anden, och sedan dessutom tala i “tungor”, det var en gåta som jag dessutom inte tänkt så mycket på.
När nu tanken infann sig denna speciella morgon när jag låg i sängen, att “jag skulle tala ut”, då visste jag inte alls vad jag skulle säga. Jag tvekade inte, utan jag öppnade munnen – då flög orden ut ur min mun med kraft och med en förväntan att få något: ”- Jesus fyll mig med den Helige Ande, fyll mig, fyll mig, fyll mig!”
En fysisk reaktion på min bön var omedelbar; jag tappade förmågan att röra min kropp samtidigt som mitt huvud sträcktes bakåt, precis som när man gör mun mot mun metoden, för att öppna andningsvägarna vid andningsstopp. Min mun var öppen och ett babyspråk kom ut ur min strupe: “- Gagagagagagagaga …”
”Var har jag hört det här ljudet förut?”, tänkte jag förvånat. Det kändes bekant. Då kom jag ihåg något från min tid som väldigt liten, när jag var ensam med min far i hans säng. Han läste tidningen medan jag lekte med hans hand och fingrar. Märkligt tänkte jag, då pratade jag det här babyspråket – vad är det som händer med mig!? Jag kan inte kontrollera talet som kom ut ur strupen och munnen, jag kan heller inte röra kroppen, den var som frusen. Har jag fått en epileptisk attack? Nej, jag mår bra! Men vad är det som händer just nu, tänkte jag. Jag hade ju ”bara” bett till Jesus. Och det måste vara bra?!
Samtidigt upptäckte jag, att jag inte hade någon som helst uppfattning av tid. Jag vet inte hur länge jag låg där i min säng utan förmåga att göra något annat än att låta ”gagagagaga” komma ut ur min strupe och mun. Om det var i fem minuter eller i två timmar, det kunde jag inte avgöra då. För jag var i ett evighetstillstånd.
Under hela tiden som detta pågick, kan jag inte minnas att jag andades in eller ut, eller att jag tog en paus. Efter ett tag upplevde jag att halsen kändes öm och torr. “Nu orkar inte mycket längre hålla på så här, för min hals är öm”, hann jag tänka. Då var det som om någon hörde min tanke och den Kraften som tagit över min kropp, som gjorde att jag inte kunna röra mig, den försvann mig. Då stannade min mun av. Så snabbt som det hade börjat, så snabbt slutade det. Och nu kunde jag plötsligt röra på kroppen igen.
Då reste jag mig upp ur sängen och nu var jag ivrig att få släcka min törst. Men jag förmådde bara att ta några steg innan styrkan i mina ben plötsligt försvann. Då rasade jag ner på mina knän, men fallet var mjukt. Nu hände något märkligt igen. Jag befann mig i en knäböjande position, med min panna tryckt mot golvet – och jag började storgråta!
Jag var som förkrossad, som om jag nåtts av nyheten att en mycket kär vän eller anhörig dött. Bölandet var både högljutt och okontrollerat. Det var som om något hade brustit inom mig, eller som om något hade blivit uppenbarat. Som jag ännu idag inte riktigt kan förstå, för jag var ju inte ledsen. Och man gråter ju av en anledning. Så det måste ha varit min själ eller ande som känt av något.
Det står i Bibeln att varje människa ska böja knä inför Jesus och när Han eller en ängel uppenbarar sig, då kan man falla ner som om man vore död (i tillbedjan). De som inte gör det på jorden, kommer ändå få göra det, men då i himlen, för varje knä ska böjas inför Honom (Filipperbrevet 2:10-11). Var då Jesus i mitt rum, eller vad tror du?
Detta var en konstig upplevelse, eftersom jag inte hade för avsikt att gå ner på mina knän för att be eller för att gråta. Jag var ju bara på väg att ta ett glas vatten i köket. Medan jag låg där och storbölade så tänkte jag på min granne som bodde på andra sidan sovrumsväggen. Vad skulle hon tänka om hon hörde mig gråta så här? Men jag kunde inte kontrollera min gråt eller stoppa den.
När gråten väl avstannat, då kunde jag ta mig upp från golvet. Nu behövde jag verkligen vatten för att släcka min törst. Då skulle jag bli varse att något hade förändrats INOM MIG.
När jag kom in i köket och sträckte ut min arm för att ta ett glas som stod på diskbänken, så kände jag först inte igen min egna hand och arm som jag såg framför mig. Vad är detta tänkte jag? Vems arm är detta, står någon bakom mig? Jag vände huvudet för att se vem som stod bakom mig, men det var ingen där! Jag lät ögonen betrakta andra armen, sedan mina ben, hela min kropp. Är det här min kropp? Ja, det är min kropp, kunde jag konstatera.
Var är jag, vad är det som sker?! Jag tittade mig snabbt omkring i köket; ”Det här är min lägenhet, det vet jag, men varför kände jag först inte igen min egna arm eller min kropp? Varför betraktar jag mig själv som om det är första gången jag ser min kropp?”
Där och då förstod jag inte vad som hänt, bara att jag varit med om något övernaturligt och fantastiskt. Nu vet jag med visshet – min ande var född på nytt!
Från Johannes evangelium kapitel 3: Nikodemus kom till Jesus om natten och sade till honom: ”Rabbi, vi vet att det är från Gud du har kommit såsom lärare; ty ingen kan göra sådana tecken som du gör, om inte Gud är med honom.”
Jesus svarade och sade till honom: ”Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Om en människa inte blir född på nytt , så kan hon icke få se Guds rike.”
Nikodemus sade till honom: ”Huru kan en människa födas, när hon är gammal? Inte kan hon väl åter gå in i sin moders liv och födas?” Jesus svarade: ”Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Om en människa inte bliver född av vatten och ande, så kan hon icke komma in i Guds rike.
Det som är fött av kött, det är kött; och det som är fött av Anden, det är ande.
Förundra dig inte över att jag sade dig att ni måste födas på nytt. Vinden blåser vart den vill, och du hör dess sus, men du vet inte varifrån den kommer, eller vart den far; så är det med var och en som är född av Anden.”
Nikodemus svarade och sade till honom: ”Hur kan detta ske?!” Jesus svarade och sade till honom: ”Är du Israels lärare och förstår inte detta? Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Vad vi veta, det tala vi, och vad vi har sett, det vittnar vi om, men vårt vittnesbörd tar ni inte emot.
Tror ni inte, när jag talar till er om jordiska ting, hur ska ni då kunna tro, om jag talar till er om himmelska ting? Och likväl har ingen stigit upp till himmelen, utom den som steg ned från himmelen, Människosonen, som var i himmelen.
Och såsom Moses upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bli upphöjd, för att var och en som tror skall i honom ha evigt liv.
Ty så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son, på det att var och en som tror på honom skall inte förgås, utan ha evigt liv.
Ty inte sände Gud sin Son i världen för att döma världen, utan för att världen skulle bli frälst (räddad) genom honom.
Den som tror på honom, han blir inte dömd, men den som inte tror, han är redan dömd, eftersom han inte tror på Guds enfödde Sons namn.
Och detta är domen, att när ljuset hade kommit i världen, människorna dock älskade mörkret mer än ljuset, eftersom deras gärningar var onda, ty var och en som gör vad ont är, han hatar ljuset och kommer inte till ljuset, på det att hans gärningar inte ska bli blottade.
Men den som gör sanningen, han kommer till Ljuset, för att det skall bli uppenbart att hans gärningar är gjorda i Gud.”
En annan konstig sak som jag märkte direkt, var att mitt sinne kändes annorlunda. Det hade skett en sinnesförändring, som kändes mer ”skärpt”. Det var som om ett “brus” var borta, som om medvetandet var annorlunda och visste vad “det ville”. Att jag bättre kunde kontrollera mina tankar. Men det är fortfarande svårt att beskriva.
Det står i Bibeln att vi ska vara ledd av Anden, och inte av Köttet. Vidare att den som är i Kristus är en ny skapelse, och att vi behöver få ett förnyat sinne. Men om detta visste jag inte då!
Nu var det lunchtid och jag bestämde mig för att gå till mitt kontor, där jag hyrde ett rum som egenföretagare. På vägen dit så kände jag mig annorlunda, och jag visste att jag varit med om något väldigt speciellt och övernaturligt. Jag var fylld av glädje, frid och vördnad. Precis innan jag gick in på kontoret, stannade jag upp. Där stod jag en kort stund och reflekterade. Jag fick plötsligt tanken; “Är det så här att vara med Gud så tar jag det alla dagar i veckan!” Det var som om jag gjorde en bekännelse ur hjärtat. Nu skulle Jesus vara min Herre och inte min karriär eller att tjäna pengar. Men det förstod jag inte där och då.
Jag kommer ihåg att under vägen som jag vandrade hemifrån till kontoret, så undrade jag över vad som hade hänt mig. Det skulle jag bli varse om när jag steg in på kontoret och mina kollegor satt och hade lunch.
Då upplevde jag något anmärkningsvärt igen. Jag upplevde en oförklarligt stark kärlek till dessa människor. Jag undrade: ”Varifrån kommer den här kärleken, den som är inuti mig just nu? Själv har jag inte kunnat producera en sådan här typ av kärlek.”
Denna enorma kärlek till mina arbetskamrater, till var och en av dem, den hade aldrig funnits där förut. Inte för att jag hatade dem innan, nej inte alls, men kärleken var inte där. Nu upplevde jag en högst påtaglig känsla av glädjefull gemenskap. Jag sa inte ett ord, jag kom inte ens på tanken att delta i deras samtal. I mitt sinne fanns ingen tillstymmelse till dömande eller kritik. Det var som om jag var totalt befriad från onda tankar. Jag bara satt där med goda känslor av förnöjsamhet, frid och tacksamhet. Det var som om jag betraktade mina arbetskollegor med Guds ögon, och Hans tankar om oss är goda.
Nu efteråt, när jag har haft möjlighet att fundera och reflektera över vad som hände mig denna märkliga dag, så har Gud uppenbarat, dels genom Bibeln – att jag hade sett mina kollegor genom min Himmelske Faders ögon! Denna kärlek till kollegorna, till mina medmänniskor, den hade jag aldrig upplevt tidigare. Och när jag efteråt läste om frukten (resultatet) av Helige Ande, då kunde jag stryka under på var och en av dessa attribut. Inte bara Kärlek och Frid. Nej, samtliga frukter fanns med på en och samma gång. Precis som Bror Espegren hade skrivit på sin blogg, att vi måste fyllas av Guds Kärlek, Guds Ande och Hans ljus i vårt inre, i vår ande.
Min första kärlek var min pappa. Jag visste att jag älskade min honom. Han var polis, och jag var så stolt över honom. Som liten ville jag själv bli MC-polis.
När jag precis hade börjat skolan som sjuåring, så helt plötsligt en dag så försvann pappa. De annonserade om hans försvinnande i radion. Jag och min storasyster satt i baksätet i vår farbrors bil. Mamma satt i framsätet. Det var oktoberkväll och mörkt ute. Vi var på väg till vår farbror för att sova där. När vi hörde på bilradion att de hade en efterlysning på pappa, så fnissade min syster och jag. Vi förstod inte allvaret.
Efter det minns jag att prästen kommer till oss där vi bor i vår farbrors lägenhet. Jag hör att de säger att någon har dött. Vem tänkte jag, har farfar dött frågar jag, men jag fick inget svar.
Polisen hade fått tips om att någon sett min pappas bil i ett skogsparti. När Polisen åkte dit så hittade de sin poliskollega, min pappa, avliden vid ett träd. Han återfanns på samma plats som han, flera år tidigare, hade träffat min mamma för första gången. Stället var på den tiden en dansbana utomhus. På denna laddade plats hade min far begått självmord.
Som du säkert förstår så förändrades min familj och mitt liv – för alltid och på flera områden.
En far har en viktig uppgift för sina barn, en roll som en mamma aldrig fullt ut kan ersätta. Faderns uppgift är att bekräfta dig som individ, ge dig kärlek, uppmuntra och stötta dig i med- och i motgång. Lära dig handskas med konflikter, ge dig råd. Han är den starke mannen i hemmet, som ska lära dig ta ansvar för ditt handlande. Bara fadern kan ge dig riktig trygghet och hjälpa dig att bygga rätt identitet. Det finns en stor kraft i att din pappa, ja båda föräldrar, att de bekräftar dig. När bekräftelsen inte kommer, så finns det en väldigt destruktiv makt där också. Om du som far inte ser dina barn upplevs det som en tydlig signal om brist på värde. Och det sätter sig i barnen och deras självbild. Är det då inte underbart att höra av vi har en perfekt far i himlen som både vill och kan bekräfta dig som hans son och dotter, som Han älskar? När vi människor har våra brister och fel, så har Gud inte det, och Han har den otroliga förmågan att hela, uppmuntra och trösta.
Du har säkert hört uttryck som “sådan far, sådan son” och “vems son är du?” Din pappa älskar dig som ingen annan, och han fostrar och formar din karaktär. Min pappa var delvis frånvarande under min uppväxt då han stundtals studerade i Stockholm. Så jag vet inte hur mycket tid vi fick tillsammans. Jag har några få minnen av honom och jag vet hur jag vid ett tillfälle förstod att jag älskade honom. Han var min första kärlek. Innan jag föddes så var pappa med om en bilolycka i tjänsten där han blev påkörd av en bil. Han fick ena benet krossat och for i asfalten så han tappade medvetandet. Denna tragiska olycka gav honom svår huvudvärk och depression. Han hade smärtor i sitt ben där läkarna opererat in en stålskena som aldrig ville läka ordentligt. Vad jag har hört i efterhand var att hans chef inte var snäll mot honom, då han ofta behövde vila.
En pappa (och make) är ryggraden i en familj. Men plötsligt så förlorade jag denna viktiga grundpelare. Det blev naturligt för mig att inte ha en pappa som de flesta andra. Jag vet bara att när jag miste pappa så förändrades i princip allting. Vi gick från att vara en familj, till att ryckas sönder. Pappas släkt vände oss ryggen. Mamma kämpade med ångest och medicinering livet ut. Jag hade ingen vuxen som stod mig nära, och jag har ofta känt mig väldigt ensam. Lyckligtvis kände jag aldrig hat, varken mot pappa, Gud eller mot andra.
Kärleken (och stoltheten) jag kände för min pappa, den dog aldrig – men den begravdes levande. Såren och smärtan finns kvar, de syns inte, men man vet att de finns när något råkar peta i såret. Då vet man att såret inte är läkt, när det gör ont. När jag var 25 år skulle jag vid ett tillfälle prata om min pappa. Då brast jag ut i gråt, det var som att trycka på en knapp. Jag tror det var första gången jag grät över min pappa. Senare i livet så miste jag även min bästa vän som tog sitt liv. Vi brukade spendera tid tillsammans, och jag som nyinflyttad till Göteborg fick någon att umgås med. När min bäste vän hamnade i en sådan djup psykos att de behövde ge honom elchocker, då undrade jag hur han kunde hamna i ett sådant mörker. På årsdagen av hans självmord så gick jag på en anställningsintervju. Då fick jag frågan; har du en bästa vän? Då var det som om någon tryckt på en knapp igen och jag föll i gråt på en gång. Så smärtsamt!
När kvinnan i mitt liv (som jag trodde då), gjorde tvärt slut med mig, då var jag själv nära att gå samma öde som min pappa och min vän. Jag resonerade som så, att jag får vara tacksam som upplevt sådan stark kärlek med min flickvän. Men att gå omkring och vara olyckligt förälskad och förkastad, fortsätta att leva miserabelt – vilket liv är det? Jag drogs in i ett mörker, då självmord upplevdes som frid och en utväg, men vid två tillfällen så blev jag räddad i sista stund av goda vänner. Änglar kallade jag dem. Jag förstod då att sannolikheten att de skulle kontakta mig vid absolut rätt tillfälle, och inte bara fråga hur jag mådde, utan att bjuda in mig till gemenskap – det var övernaturligt mirakel.
Sex år senare, så tar min f d flickvän tragiskt också sitt liv. Ett besked jag fick på min födelsedag då jag trodde hon ringde för att försonas med mig. Tydligen var min tid inte inne än, för Jesus hade räddat mig från självmord, men inte min pappa, inte min bästa vän eller min f d flickvän.
Men så denna dag i Maj 2012, som jag berättat för dig om, så upplevde jag en ny sorts kärlek, som jag inte visste existerade. Som i Bibeln kallas för Agape på grekiska; kärleken mellan Gud och människan. Och det var uppenbarelsen av vår himmelske Faders villkorslösa kärlek som förändrade mig. Det står i Bibeln att när vi blir pånyttfödda så tar Gud sin boning i oss.
Den kärleken jag upplevde denna dag, den var riktad till mig, men också för att flöda genom mig; när jag kände sådan underbar kärlek till kollegorna på arbetsplatsen. När jag föddes på nytt – så fick jag samtidigt min personliga bekräftelse och upprättelse av vår himmelske Fader, genom Jesus Kristus. Därför kan jag nu, och därför vill jag ropa ut till Gud; – Abba, Abba min Fader! Jag vet nu att jag har en underbar pappa Gud i himlen som bekräftat mig som hans barn.
Saliga äro de som äro fattiga i anden, ty dem hör himmelriket till.
Saliga äro de som sörja, ty de skola bliva tröstade.
Saliga äro de saktmodiga, ty de skola besitta jorden.
Saliga äro de som hungra och törsta efter rättfärdighet, ty de skola bliva mättade.
Saliga äro de barmhärtiga, ty dem skall vederfaras barmhärtighet.
Saliga äro de renhjärtade, ty de skola se Gud.
Saliga äro de fridsamma, ty de skola kallas Guds barn.
Saliga äro de som lida förföljelse för rättfärdighets skull, ty dem hör himmelriket till.
Matteus 5:3-12
Jesus förklarar att de som världen inte ser som lyckliga (eller lyckade) eller välsignade, verkligen kan vara det ur hans himmelska perspektiv. Saligprisningarna visar också på olika egenskaper hos dem som följer Jesus. Av någon anledning så räddade Jesus mitt liv, för att jag senare skulle få uppleva Faderskärleken, som jag inte visste att den existerade. Kärleken mellan människan och Gud är som ett mysterium för den som aldrig har upplevt denna ofattbara starka känsla och upplevelse.
Människan är skapad för att vara Guds avbild, återspegla Hans karaktär. Och ingenstans blir det mer tydligt än genom Jesus Kristus.
Jag var bestulen och fattig på kärlek, men Gud lät mig smaka på Hans Kärlek – Haleluja!
2019 gifte jag mig med Laurna som är född på Saint Lucia i Karibien. Själv har jag bott många år i Göteborg men 2022 flyttade vi till Örnsköldsvik. Numera bor vi i Lidköping vid Vänern. Tillsammans för vi ut det glada budskapet om Jesus Kristus. Vår önskan är att fler ska bli radikala i Kristus och få uppleva förvandligen som sker genom Gud’s Andedop. Det är viktigt att man har en sund lära när man vandrar med Jesus. Vi har märkt att Gud har använt oss, bl a som evangelister, att befria och hela människor, att vara som spirituella föräldrar och som lärare.
Detta brinner vi för; att fler ska få höra om Jesus och om Gud, att fler ska få tro och få upp sina ögon, få sina liv förvandlade samt få lärljungaträning. Därför har vi sedan flera år tillbaka gett upp våra karriärer och anställningar, för att istället tjäna vår Herre och Frälsare.
