Faderskärleken bekräftades när jag föddes på nytt

Hits: 74

”Utan att känna en enda kristen människa och utan att ha gått in i någon kyrka, så bekände jag Jesus Kristus som min Herre och min Frälsare i Januari 2012”.

Longer testimony in english

Jag hade mailat och ställt frågor till en radikal pastor i en frikyrka i USA. Bl a om vilka som styrde världen och varför den såg ut som den gjorde. Han förklarade vad som stod i Bibeln och berättade om profetior om “den sista tiden”. Han menade att jag borde bli frälst och be en frälsningsbön med honom över Skype. Efter att vi hade bett tillsammans sa pastorn till mig: ”Nu är du räddad.”

Men min första tanke var: “Borde jag inte vara glad och känna någon skillnad mot förr?”
Sådan var min första och omedelbara tanke. För mig var frälsning synonymt med lycka, att vara en glad kristen. Men jag kände ingen omedelbar förändring mot tidigare.  

Fyra månader senare hände däremot något underbart i mitt liv. Jag vaknade i min säng en morgon och fick omedelbart en “inre kunskap”. Det var en magkänsla som infann sig.
Jag bara visste jag att om jag öppnar munnen så skulle något hända. Varifrån den där tanken än kom ifrån, så var den inte från mig. Vid den här tiden i mitt liv brukade jag inte be, varken morgon- eller aftonbön. Jag var också helt novis om vad det innebar att “bli född på nytt”. Det begreppet var då som ett mysterium för mig, även om jag hade läst något om detta på gatuvengelisten Bror Espegren’s blogg.

Den helige andes frukt enligt Galaterbrevet 5Blandning av gott och ont
Hur detta kunde ta sig i uttryck hade jag aldrig hört, sett eller upplevt, när någon blir född av Anden och dessutom talar i tungor.

Jag visste inte vad jag skulle säga – men när jag öppnade munnen – så flög orden ut ur min mun: ”- Jesus fyll mig med den Helige Ande, fyll mig, fyll mig, fyll mig!” Och jag fick en omedelbart reaktion och svar på min uppmaning. På ett ögonblick kom den Helige Ande in i mig. Hela kroppen blev plötsligt helt stel, min rygg sträcktes, mitt huvud rörde sig lite bakåt (så att jag kunde se upp i taket) och ljud kom ut ur min strupe: “- Gagagagagagagaga …”

Var har jag hört det ljudet förut?”, tänkte jag jag förvånat. Det kändes bekant. Då kom jag ihåg något från min tid som väldigt liten, när jag var ensam med min far i hans säng. Han läste tidningen medan jag lekte med hans hand och fingrar. Märkligt tänkte jag, då pratade jag det här babyspråket – vad är det som händer!? Jag kan inte kontrollera ljudet eller andningen, jag kan inte röra kroppen, den var som frusen. Har jag fått en epileptisk attack? Nej, jag mår bra! Men vad är det som händer just nu, tänkte jag. Jag hade ju ”bara” bett till Jesus.  

Samtidigt upptäckte jag, att jag inte hade någon som helst uppfattning av tid. Jag vet inte hur länge jag låg där i min säng utan förmåga att göra något annat än att prata ”gagagagaga”. Och utan att andas in luft eller ta en paus. Om det var i fem minuter eller i två timmar, det kunde jag inte avgöra då. För jag var i ett evighetstillstånd.

Efter ett tag upplevde jag att halsen kändes öm och torr. Då kom tanken: ”Nu orkar inte mycket längre, för min hals är öm. Då var det som om någon hörde min tanke och den Kraften som tagit över min kropp, den lämnade mig.” Då stannade min mun av. Så snabbt som det hade börjat, så snabbt slutade det. Och nu kunde jag röra mig på nytt igen.

Då reste jag mig upp ur sängen och nu var jag ivrig att få släcka min törst. Men jag förmådde bara att ta några steg innan styrkan i mina ben plötsligt försvann. Då föll jag ner på mina knän, men fallet var mjukt. Nu hände något märkligt igen. Jag befann mig i en knäböjande position, med min panna tryckt mot golvet – och jag började storgråta!

Jag var som förkrossad, som om jag nåtts av nyheten att en mycket kär vän eller anhörig dött. Gråttjutandet var både högljutt och okontrollerat. Det var som om något hade brustit inom mig, eller som om något hade blivit uppenbarat. Som jag ännu idag inte kan förstå, för jag var ju inte ledsen. Och man gråter ju av en anledning. Så det måste ha varit min själ eller ande som känt av något.
Detta var en konstig upplevelse, eftersom jag inte hade för avsikt att gå ner på mina knän för att be eller för att gråta. Jag var ju bara på väg att ta ett glas vatten.

Medan jag låg där och storbölade så tänkte jag på min granne som låg på andra sidan sovrumsväggen. Vad skulle hon tänka om hon hörde mig gråta så här? Men jag kunde inte kontrollera min gråt eller stoppa den.

När gråten väl avstannat, då kunde jag ta mig upp från golvet. Nu behövde jag verkligen vatten för att släcka min törst. Då skulle jag bli varse att något hade förändrats INOM MIG.

När jag kom in i köket och sträckte ut min arm för att ta ett glas vatten på diskbänken, så kände jag först inte igen min egen arm. Vad är detta tänkte jag? Vems arm är detta? Jag betraktade sedan andra armen, sedan mina ben, min kropp. Är det min kropp? Ja, det är min kropp.
Var är jag? Jag tittade mig snabbt omkring i köket; ”Det här är min lägenhet, det vet jag, men varför kände jag först inte igen min egna arm eller min kropp? Varför betraktar jag mig själv som om det är första gången jag ser min kropp?” Där och då förstod jag inte att min ande var född på nytt!

En annan konstig sak som jag märkte direkt, var att mitt sinne kändes annorlunda. Det hade skett en sinnesförändring, som kändes mer ”skärpt”. Det var som om ett “brus” var borta, som om medvetandet var annorlunda och visste vad “det ville”.  

Jag bestämde mig för att gå till mitt kontor, där jag hyrde ett rum som egenföretagare. På vägen dit så kände jag mig annorlunda, och jag visste att jag varit med om något väldigt speciellt och övernaturligt. Jag var fylld av glädje, frid och vördnad. Innan jag gick in på kontoret, så stannade jag upp. Jag fick plötsligt tanken; “Är det så här att vara med Gud så tar jag det alla dagar i veckan!” Det var som om jag gjorde en bekännelse ur hjärtat. Nu skulle Jesus vara min Herre och inte min karriär eller att tjäna pengar. Men det förstod jag inte där och då.

När jag steg in på kontoret så satt mina kollegor och hade lunch. Under vägen dit undrade jag över vad som hade hänt mig. Då hände något anmärkningsvärt igen. Jag upplevde en oförklarlig kärlek till dessa människor. Jag undrade: ”Varifrån kommer den här kärleken, den som är inuti mig just nu? Själv har jag inte kunnat producera en sådan här typ av kärlek.” Denna enorma kärlek till mina arbetskamrater, till var och en av dem, den hade aldrig funnits där förut. Jag upplevde en glädjefull känsla av gemenskap. Jag sa inte ett ord, jag kom inte ens på tanken att delta i deras samtal. I mitt sinne fanns ingen tillstymmelse till dömande eller kritik. Det var som om jag var totalt befriad från onda tankar. 

Senare, efter att jag funderat över vad som hände mig denna dag, så förstod jag – jag hade sett dem genom min Himmelske Faders ögon! Denna kärlek till kollegorna, till mina medmänniskor, den har jag aldrig upplevt på samma sätt igen. Och när jag efteråt läste om frukten (resultatet) av Helige Ande, då kunde jag stryka under var och en av dessa attribut. Inte bara Kärlek och Frid. Nej, samtliga frukter fanns med på en och samma gång. Precis som Bror Espegren hade skrivit på sin blogg, att vi måste fyllas av Hans Ljus i vår ande.

Glädje, Kärlek, Tro, Förlåtelse, Medkänsla, Rättfärdighet, Generositet, Frid, Vänlighet, Tacksamhet, Tålamod, Besinning, Återhållsamhet. Galaterbrevet 5. Denna bild skapade jag själv, för att betona för andra hur viktigt det är att bli född på nytt, från ovan.

Min första kärlek var min pappa. Jag visste att jag älskade min honom. Han var polis, och jag var så stolt över honom. Som liten ville jag själv bli MC-polis.
När jag precis hade börjat skolan som sjuåring, så helt plötsligt en dag så försvann pappa. De annonserade om hans försvinnande i radion. Jag och min storasyster satt i baksättet i vår morbrors bil. Mamma satt i framsätet. Det var oktoberkväll och mörkt ute. Vi var på väg till vår morbror för att sova där. När vi hörde att de sökte efter pappa, så fnissade min syster och jag. Vi förstod inte allvaret.
Redan nästa dag så kommer prästen till oss där vi bor i vår morbrors lägenhet. Jag hör att de säger att någon har dött. Vem tänkte jag, har farfar dött frågar jag, men jag fick inget svar.

Polisen hade fått tips om att någon sett min pappas bil i ett skogsparti. När de åkte dit så hittade de sin poliskollega, min pappa, avliden i vår bil ute. Han återfanns på samma plats som han, flera år tidigare, hade träffat min mamma för första gången. Stället var på den tiden en dansbana utomhus. På denna laddade plats hade min far begått självmord.
Som du säkert förstår så förändrades min familj och mitt liv – för alltid och på flera områden.

En far har en viktig uppgift för sina barn, en roll som en mamma aldrig fullt ut kan ersätta. Faderns uppgift är att bekräfta dig som individ, ge dig kärlek, uppmuntra och stötta dig i med- och i motgång. Han är den starke mannen i hemmet som ska lära dig ta ansvar för ditt handlande. Bara fadern kan ge dig riktig trygghet och en egen identitet. Du har säkert hört uttryck som “sådan far, sådan son” och “vems son är du?” Din pappa älskar dig som ingen annan, och han fostrar och formar din karaktär.

En pappa (och make) ryggraden i en familj. Men plötsligt så förlorade jag denna viktiga grundpelare. Det blev naturligt för mig att inte ha en pappa som de flesta andra. Jag vet bara att när jag miste pappa så förändrades i princip allting. Vi gick från att vara en familj, till att ryckas sönder. Pappas släkt vände oss ryggen. Mamma kämpade med ångest och medicinering livet ut. Jag hade ingen vuxen som stod mig nära, och jag har ofta känt mig väldigt ensam. Lyckligtvis kände jag aldrig hat, varken mot pappa, Gud eller andra.

Kärleken (och stoltheten) jag kände för min pappa, den dog aldrig – men den begravdes levande. Såren och smärtan finns kvar, de syns inte, men man vet att de finns när något råkar peta i såret. Då vet man att såret inte är läkt, när det gör ont. Senare i livet så miste jag även min bästa vän som tog sitt liv. Då undrade hur han kunde hamna i en sådan djup psykos.
När kvinnan i mitt liv (som jag trodde då), gjorde slut med mig, så var jag själv nära att gå samma öde som min pappa och min vän. Jag resonerade som så, att jag får vara tacksam som upplevt sådan stark kärlek med min flickvän. Men jag vill inte fortsätta leva miserabelt, vilket liv är det? Jag drogs in i ett mörker, men vid två tillfällen så blev jag räddad i sista stund av goda vänner. Änglar kallade jag dem.
Sex år senare, så tar min f d flickvän tragiskt också sitt liv. Tydligen var min tid inte inne än. För Han hade räddat mig, men inte min pappa, min bästa vän eller min f d flickvän.

Men så denna dag i Maj 2012, som jag berättat för dig om, så upplevde jag en ny sorts kärlek, som jag inte visste existerade. Som i Bibeln kallas för Agape (grekiska), kärleken mellan gud och människan. Och det var uppenbarelsen av vår himmelske Faders villkorslösa kärlek som förändrade mig. Det står i Bibeln att när vi blir pånyttfödda så tar Gud sin boning i oss.
Den kärleken jag upplevde denna dag, den var riktad till mig, men också för att flöda genom mig; när jag kände sådan underbar kärlek till kollegorna på arbetsplatsen. När jag föddes på nytt – så fick jag samtidigt min personliga bekräftelse och upprättelse av vår himmelske Fader, genom Jesus Kristus. Därför kan jag nu, och därför vill jag ropa ut till Gud; – Abba, abba min Fader!

Saliga äro de som äro fattiga i anden, ty dem hör himmelriket till.

Saliga äro de som sörja, ty de skola bliva tröstade.

Saliga äro de saktmodiga, ty de skola besitta jorden.

Saliga äro de som hungra och törsta efter rättfärdighet, ty de skola bliva mättade.

Saliga äro de barmhärtiga, ty dem skall vederfaras barmhärtighet.

Saliga äro de renhjärtade, ty de skola se Gud.

Saliga äro de fridsamma, ty de skola kallas Guds barn.

Saliga äro de som lida förföljelse för rättfärdighets skull, ty dem hör himmelriket till.

Matteus 5:3-12

Jesus förklarar att de som världen inte ser som lyckliga (eller lyckade) eller välsignade, verkligen kan vara det ur hans himmelska perspektiv. Saligprisningarna visar också på olika egenskaper hos dem som följer Jesus. Av någon anledning så räddade Jesus mitt liv, för att jag senare skulle få uppleva Faderskärleken, som jag inte visste att den existerade. Kärleken mellan människan och Gud är som ett mysterium för den som aldrig har upplevt denna ofattbara starka känsla och upplevelse. Människan är skapad i Guds avbild, i Hans karaktär. Och ingenstans blir det mer tydligt än genom Jesus Kristus.
Jag var bestulen och fattig på kärlek, men Gud lät mig smaka på Hans Kärlek – Haleluja!


Longer testimony in english

2019 gifte jag mig med Laurna och vi bor i Göteborg. Laurna är född på Saint Lucia i Karibien. Tillsammans för vi ut det glada budskapet om Jesus Kristus. Vår önskan är att fler ska bli radikala i Kristus och få uppleva förvandligen som sker genom Gud’s Andedop. Det är viktigt att man har en sund lära när man vandrar med Jesus. Vi har märkt att Gud har använt oss, bl a som evangelister, som spirituella föräldrar och som lärare.
Detta brinner vi för, att fler ska få höra om Jesus och om Gud, att fler ska få upp sina ögon, få sina liv förvandlade samt få lärljungaträning. Därför har vi sedan flera år tillbaka gett upp våra karriärer och anställningar, för att istället tjäna vår Herre och Frälsare.

Saint Lucia missionaries Four love Family drawing